Katarina de Sienna
Självkännedomens inre cell - Det gudomliga finns nedlagt i vårt väsens rotsystem
Caterina är en föregångare för en erfarenhetsbaserad, levd teologi och det är därför som hon än i dag fängslar oss. Hon lät tron få praktiska konsekvenser och hamnade mitt i den politiska hetluften utan att egentligen vilja det
För att bejaka denna skapelsesyn och gudsrelation måste vi hela tiden vara i det som Caterina kallar ”självkännedomens inre cell”. Det är den cell vi aldrig ska lämna var vi än fysiskt befinner oss i världen. Caterina beskriver denna självkännedomens inre cell där vi ser både oss själva som vi är och erfar Guds godhet, Guds bild i oss, ibland som ett hus ibland som en brunn med klart källvatten. I ett brev till Tommaso della Fonte skrev Caterina i maj 1374: ”Denna cell är en brunn som innehåller jord och vatten. Jorden är vår egen fattigdom, insikten att vi inte är någonting i oss själva. Vi inser att vårt vara kommer från Gud. O, outsägliga och brinnande kärlek! När vi ser jorden, det vill säga vår fattigdom, når vi fram till det levande vattnet, till kärnan i kunskapen om Guds sanna och smekande vilja som inte önskar något annat än att vi blir heliga. Låt oss dyka ner i denna källas djup, för om vi vistas där kommer vi med nödvändighet att lära känna oss själva och Guds godhet.” 15 The
Det är i självkännedomens inre cell som vi avläser Guds vilja för oss, inte bara som en övergripande kallelse, utan i varje stund av vårt liv. Gud ingriper i vår tillvaro genom alla de människor som vi möter, helgar oss genom dem, vilket inte innebär någon andlig tillfredställelse eller tröst. Det blir snarare mer en brutal insikt om vår egen bedrövlighet, ångest och våra tillkortakommanden. Reningsprocessen sker ute i världen och det var det som Caterina fick uppleva på ett högst påtagligt sätt.
Caterina ville i sin verksamhet synliggöra Guds rike här och nu, vare sig det gällde att lindra kroppslig och materiell nöd eller den andliga nöden hos brottslingar och inflytelserika personer. Den italienska vingården blev symbolen för det gemensamma goda alla människor är kallade att leva: ”Var och en av er har en egen vingård. Men varje vingård är förenad med dina grannars vingårdar utan några stängsel. De är förenade på ett sådant sätt att du varken kan göra något bra eller dåligt på din egen gård utan att göra detsamma på din grannes gård. Ni alla tillsammans bildar en gemensam vingård, hela den kristna församlingen, och ni är alla förenade i den vingård som är den heliga kyrkans mystiska kropp, varifrån ni alla får liv.”17 Guds rike finns där vi uppnår ett samspel mellan våra olika förmågor utan att vi utnyttjar någon. I Dialogen låter Caterina Gud uttrycka denna harmoni: ”Jag gav något till en människa, något annat till en annan, så att varje människas behov skulle bli en anledning för henne att ta sin tillflykt till den andre (…) På så vis ser du hur konstnären behöver arbetaren och arbetaren i sin tur behöver konstnären: var och en har behov av den andre därför att den ena kan göra vad den andra inte kan.”
Kan man på något sätt sammanfatta Caterinas teologiska och andliga arv till oss? Förmodligen är det bäst att låta henne själv tala och jag gör det från ett avsnitt ur Dialogen där hon beskriver den andligt fullvuxna och mogna människan. ”De finner glädje i allt. De dömer ingen, utan gläder sig över varje situation och varje livsväg som de ser, och de säger: ’Tack, evige Fader, att det finns så många boningar i ditt hus!’ Och de blir lyckligare över att se många olika vägar än om de skulle se att alla gick på samma väg, ty på så vis ser de min godhets storhet än mer uppenbarad. De finner glädje och rosens vällukt i allting. När de ser något som är en tydlig synd fäller de ingen dom över detta, utan känner snarare ett heligt och äkta medlidande, och ber för syndaren och säger ödmjukt: ’I dag är det din tur, imorgon blir det min, om inte den gudomliga nåden håller mig uppe.’”23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar