Seriös vetenskap och kristen religion går självklart ihop, det kan inte finnas någon motsats mellan sant och sant. Det är en fundamental katolsk princip. Det danska helgonet, den salige NIELS STEENSEN (Steno), räknas som pionjär inom, eller rentav grundare av, geologin och anatomin – och även av paleontologin som blev så viktig för den senare evolutionsteorin (utvecklingsläran). Niels upptäckte öronspottkörtelns utgång, bevisade att hjärtat var en muskel, att djur som föder levande ungar har äggstockar. Han insåg att det fanns avtryck av hajtänder i vissa bergartslager (fossiler från forntida hav), han påvisade kantvinklarnas konstans i kristaller och mycket annat. Än i dag får nyutbildade hjärnkirurger i Köpenhamn en kopia av hans klassiska bok om hjärnans anatomi. De ska veta på vilken grund de står.
Klaraboderne är en gata i det gamla Köpenhamn, uppkallad efter klarissornas kloster där, som stängdes under reformationen. Här anger en minnesplatta i dag platsen för Niels födelse – drygt hundra år efter landets omvälvande trosbyte. Vid den tiden hade Danmark blivit strängt lutheranskt, katolicismen var förbjuden. Det polemiska svartmålandet härjade oemotsagt. Fadern var guldsmed och leverantör åt hovet. I hans verkstad fick den nyfikne pojken lära känna avancerade instrument, metaller och kemiska ämnen. Vi är i Galileis, Newtons och Tycho Brahes sekel. Tidens blomstrande naturvetenskap fascinerade Niels och avgjorde hans val av studier. Den unge pojken fick också uppleva den dåtida läkarkonstens blygsamma nivå när hälften av hans skolkamrater liksom tusentals övriga köpenhamnare rycktes bort av pesten 1654. Också det måste ha motiverat honom att bättre förstå människokroppen. Niels var klen till växten, känslig och inte stark. När svenskarna stormade Köpenhamn 1659 var han dock med om att bidra till stadens framgångsrika försvar.
Den lovande unge dansken var hängiven anhängare till den naturvetenskapliga principen att bygga slutsatser på grundliga experiment och observationer. Han reste till Holland och Frankrike, där han vann berömmelse för sina upptäckter och anatomiska föreläsningar. Samtidigt var han anhängare till dåtidens modefilosof Descartes, vars rationalism och filosofiska metod tilltalade honom. Under åren 1662-63 råkade han i en andlig kris. Han verkar ha imponerats av tankar som utgick från den beundrade judiske filosofen Baruch Spinoza, som med rationalistisk självsäkerhet reducerade den bibliska Guden till en sorts princip bakom allt. Niels lekte med tanken att lägga dissekeringskniven ifrån sig och helt ägna sig helt åt tidens filosofiska bevisföring, som världen häpnade över.
Det gjorde han lyckligtvis inte. Niels fortsatte undersöka djur. I ett oxhjärta frigjorde han fiber efter fiber och noterade hjärtats muskelstruktur. Rationalisterna hade förklarat att hjärtat inte var en muskel, och nu försvann hans beundran för dem. Om dessa visa män kan ha fel i en så enkel sak, hur kan jag då lita på vad de säger om Gud och själen, skrev han i ett brev till filosofen Leibniz. Från och med nu ställde sig Niels helt på observationernas sida i stället för den metafysiska spekulationens. Så måste även hjärnan utforskas empirisk, hävdade han under en föreläsning i Paris. Orden var riktade mot Descartes rent spekulativa slutsatser om hjärnan och måste ha chockat många i den franska huvudstaden. Under denna tid har den fromme Niels nog ofta tänkt på aposteln Paulus ord i 1 Kor 1:20: Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap?
Niels flyttade till Florens där han blev storhertigens livläkare med god möjlighet att forska vidare och resa omkring i hela Italien – även att besöka barocktidens Rom där den nuvarande mäktiga Peterskyrkan stod strålande ny, ännu bara 40 år gammal. Bland Roms vetenskapliga elit lärde Niels även känna några jesuitpräster som han förde samtal med om den kristna tron. På vägen tillbaka från Rom passerade han hamnstaden Livorno där de fromma folkskarorna gick i procession på Kristi kropps och blods högtid med sakramentet. Deras fromhet gjorde djupt intryck på honom. En tid därefter – på höjden av sin vetenskapliga karriär, när han presenterade den ena banbrytande upptäckten efter den andra – såg man den danske vetenskapsmannen Niels Steensen konvertera till den katolska tron och upptas i kyrkans fulla gemenskap.
Vad hade hänt? Den unge protestantens världsbild hade utvidgats rejält i Italien. Här hade han lärt känna högt utvecklade sjukhus och kristna vårdinrättningar. Bland katolska akademiker hittade han en sammansmältning av exakta kunskaper med ett varmt religiöst liv. Han bemöttes från alla håll av uppriktig vänlighet. Ingenstans hade han haft problem för att han var protestant. Till och med i det påvliga palatset hade han bevittnat fria diskussioner om påvedömet och tron. Denna yttrandefrihet överraskade honom som hade hört helt andra saker om den katolska världen. Två fromma kvinnor hade engagerat sig i samtal med honom. Den ena var redo – sade hon – att dö för hans omvändelse. Detta bevis på levande tro fick honom att börja studera de katolsk-lutherska kontroversfrågorna på allvar. Till sist övervann han alla tvivel och tog steget. Samma dag som han upptogs i kyrkan fick han också ett brev från den danske kungen som kallade honom hem. Men han valde att stanna – också ett svårt steg i dåtiden då lojaliteten mot fädernesland och kung var djupt rotad. Protestantiska vänner försökte förmå Niels att bli lutheran igen. Men han visste vad han gjorde. Han var säker: i den klassiska kristendomen finns garanten för sanningen om allt det som har att göra med Gud.
Niels vetenskapliga arbete gick ostörd vidare. Han hade eminenta forskarmöjligheter och älskade allt i Italien. Då gjorde danske kungen ännu ett försök att få hem honom igen – kallelsen underströk nu att han kunde komma trots sin konversion. 1672 är han åter i guldsmedverkstan i Klaraboderne där hans syster nu bor och hennes man har tagit över företaget. Niels fick den lite oklara titeln ”kunglig anatom”. Vid en föreläsning där han skulle dissekera det illaluktande liket av en avrättat kvinna, inledde han med de berömda orden som är så fulla av respekt för naturens mästerverk – människokroppen – och samtidigt ett hyllande av vetenskapens insikter som låter oss ana den ofattbare Skaparen bakom allt:
Skönt är det vi ser. Skönare det vi förstår. Skönast det vi inte fattar.
Men läget för Niels som katolik i Danmark var komplicerat. En ivrig student som ville få tillbaka anatomen till den lutherska tron konverterade själv, lämnade landet och blev jesuitpräst i Tyskland. Snart fick Niels inte ens dissekera längre och då tackade han ja till den italienska storhertigens inbjudan att återvända till Florens. Niels blev katolsk präst, levde asketisk och blev en mycket uppskattat biktfader som även gav ut skrifter till försvar för den katolska tron. Han förmanade storhertigen att sänka skattebördan för de fattigaste som inte hade en chans att själva förbättra sina villkor. Påven Innocens XI utnämnde den ivrige själasörjaren till apostolisk vikarie (med biskopsvigning) för Hannover och de nordiska missionerna – stora områden med få katoliker. 1680 blev han hjälpbiskop i Münster. Hela hans gärning var nu pastoral – vetenskapen hade han lagt på hyllan. Med stor möda förbättrade han administration, skolväsende och allt från barnmorskornas till prästernas arbete. 1683 flyttade han till Hamburg, där det bara fanns 600 katoliker. Staden skakades vid den tiden av stora sociala spänningar och brann året efter. Situationen måste ha varit svår.
Mitt i all oro förblev Niels en vänlig och saklig dialogpartner med annorlunda troende – en sista dissekering (av ett hjärta) genomförde han för att övertyga en tvivlare om spåren av Skaparens vishet i det skapades underbara strukturer och funktioner. Drabbad av sjukdom – och väl också utmattning – bröt den flitige dansken ihop medan han tog hand om en patient. Han dog i dag, år 1686, inte fyllda 50, på en pastoral utpost i Schwerin. I brist på biktfar bekände han sina synder för de lutherska bönderna kring hans dödsbädd. Kistan med den katolske biskopens kropp skickades – falskdeklarerad som boksändning, väl av hänsyn till de vidskepliga sjömännen – med skepp till Italien (Florens). Där vilar han i en sarkofag i San Lorenzokyrkan.
Det katolska gymnasiet i Köpenhamn liksom många vetenskapliga institutioner, sammanslutningar och platser i världen (t. ex. en krater på månen och en på Mars) bär Stenos namn. Den helige påven Johannes Paulus saligförklarade Niels år 1988 – året före sin egen resa till de nordiska länderna.
Kyrkans bön på denna dag:
Gud, all kunskaps källa, du lät den salige biskopen Niels betrakta och häpna över din vishet i skapelsen och ha sin högsta lust i kärleken till korset. Hör nu hans bön att Kristus blir den ende herden på vår pilgrimsvandring och att vi sedan mättas av din åsyn för evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar